En pågående multicenterundersökning, slumpmässig och internationell för gipsbehandling vid handledsfraktur jämfört med operation med volar låsskena för över 65-åriga patienter

De första instruktionerna som rör behandling av handledsfraktur är över 5000 år gamla, skrivna på papyrus, där det beskrivs hur handleden ska dras rak efter frakturen och stöds med ett trästöd samt lintyg som härdats med honung och fett, så att handledens ställning väl bibehålls. Under största delen av historien behandlades handledsfrakturer med enkla stabiliserande metoder och det testades också olika immobiliseringsställningar för handleden. Vid 1800- och 1900-talets sekelskifte möjliggjordes utveckling av operationsbehandlingarna, tack vare upptäckten av röntgenstrålningen av Wilhelm Röntgen, samt epokavgörande utvecklingssteg inom aseptiken.

Den första dokumenterade operationen av en handledsfraktur genomfördes för endast omkring hundra år sedan, år 1908, av den belgiske kirurgen Albin Lambotte. Han försökte kontrollera frakturdelarna genom att använda en fästmetod med metalltrådar genom huden. Under omkring hundra år har operationsmetoderna för handledsfrakturer drastiskt utvecklats, när det vid sidan om olika metall- och biologiskt nedbrytbara stift och skruvar även har utvecklats externa fästanordningar (external fixator) för behandling av handledsfrakturer, samt olika specifika frakturskenor och anatomiskt formade skenor. Utvecklandet av låsskena för behandling av frakturer, speciellt volarmonterade, d.v.s. mot handflatssidan till strålbenets underdel, har de senaste årtiondena ökat explosionsartat. Sammanläkning av bendelarna med låsskena har konstaterats återställa frakturområdets anatomi bättre än tidigare metoder, och således snabbat på återställningen av frakturen och förbättra funktionen efter frakturen.

Detta ökade operationsintresse för behandling av handledsfraktur har under senare år också börjat ifrågasättas, då dess långvariga överlägsenhet gentemot andra operationsmetoder eller gipsbehandling inte har kunnat påvisas. Ytterligare finns det alltid risker med operationer, som inflammation av operationssåret och risk för lokalt smärtsyndrom (CRPS= Complex Regional Pain Syndrome). Ytterligare är det värt att notera att operationsmetoder påfrestar hälsovårdssystemet och nationalekonomin mycket mer än vid gipsning av frakturer.
Målet för denna internationella multicentra NITEP-grupp är att konstatera om gipsbehandlingar av frakturer skiljer sig, samt skillnader i behandlingsresultat för över 65-åriga patienter och vilken funktionsnivå olika behandlingsmetoder ger. I den slumpmässiga undersökningen deltar totalt 228 patienter med handledsfrakturer, antingen med operations- eller gipsbehandling. Beroende på behandlingsgrupp följs återhämtning från en fraktur upp efter en vecka, 5-6 veckor, 3 månader, ett år samt två år från inledande av behandlingen. Som beskrivande återställningsvariabel använder vi patientens subjektiva – personliga utvärderingsverktyg (bland annat PRWE=patient rated wrist evaluation, Quick-DASH=disabilities of arm, shoulder and hand och PCS=pain catastrophizing scale), gripkraftmätningar, smärtbedömningar, uppföljning av fysisk aktivitet samt radiologiska mätningar från röntgenbilder. Vi ordnar fysioterapeutbesök för våra undersökningspatienter för att underlätta rehabiliteringen.
Vi publicerar resultaten både efter ett och två år av uppföljning. Resultaten jämförs också med patienter som genomgått vanlig behandling. Med hjälp av undersökningsresultaten försöker vi att utveckla internationella behandlingsmetoder för handledsfrakturer mot bästa möjliga behandling, beaktande såväl patienten som ekonomiska aspekter.