Prospektiv, dubbelblind, randomiserad pragmatisk studie av påverkan av gipsningspositionen vid behandling av handledsfraktur.
Behandling av benfrakturer genom immobilisering, dvs. genom att stödja det brutna benet med ett yttre stöd, har sina rötter i antikens historia. Än idag strävar man efter att behandla frakturer icke kirurgiskt, dvs. genom immobilisering, om det är möjligt. Frakturer i strålbenets nedre del är mycket vanliga, särskilt bland den äldre befolkningen. Icke-kirurgisk behandling av dessa patienter rekommenderas, eftersom en öppen reposition och operation innebär större risker hos en äldre och sjukare patient. Trots att man använt icke kirurgisk behandling vid frakturer i strålbenets nedre del som grundar sig på flera hundra år gamla traditioner, vet vi fortfarande inte vilken som är den bästa positionen när man immobiliserar eller gipsar frakturer av denna typ.

Historiskt sett är den mest använda positionen förmodligen den så kallade ”Cotton-Loder-positionen”, dvs. maximal böjning av handleden och handflatan vinklad i armbågsbenets riktning. Den här positionen vid gipsning beskrevs i litteraturen för mer än 100 sedan, år 1910. Det visade sig emellertid senare att denna kombination av två extrema lägen sätter mediannerven i kläm vilket leder till ytterligare problem. Ungefär ett halvt sekel senare publicerade den brittiska pionjären inom ortopedi och traumatologi, Sir John Charnley, en frakturbehandlingsguide som fortfarande spelar en central roll inom frakturbehandling. Han rekommenderade en lätt böjning av handleden och en vridning av handflatan mot armbågsbenet vid behandling av fraktur i strålbenets nedre del. Positionen liknar därför “Cotton-Loder”, men den strävar efter att undvika extremlägen. Charnleys guide för gipsning är ännu idag den mest använda positionen vid gipsning när man behandlar handledsfrakturer i till exempel Finland.

Trots att man undviker extremläget, är även denna gipsningsposition förknippad med flera problem, exempelvis styvhet av fingrarnas tricepssenor. Handledens böjning och vridning mot armbågsbenet förhindrar att man kan sträcka fingrarna effektivt så länge man är gipsad. Det här kan resultera i betydande stelhet och smärta i de små lederna. I synnerhet hos målgruppen som fick icke-kirurgisk behandling, det vill säga bland äldre patienter, på grund av slitage i leder och senor redan före frakturen. Trots att man undviker extremlägen är det inte möjligt att helt förhindra att mediannerven kommer i kläm.

Vid gipsning av fraktur i strålbenets nedre del har man även använt andra gipsningspositioner som har blivit allt mer populära under senare tid, varav den så kallade funktionella positionen nyligen har blivit en favorit. I denna position sträcks handleden en aning och i linje med underarmen. Vid behandling med olika gipsningspositioner finns det endast låg-screeningsstudier, det vill säga beskrivande eller retrospektiva jämförande studier, om behandling med olika gipsningspositioner. Det finns inga så kallade hög-screeningsstudier eller randomiserade, blinda studier i detta ämne.

På grund av varierande behandlingspraxis och bristen på högkvalitativa forskningsbevis, strävar vi i vår studie efter att, i en “progressiv, dubbelblindad och randomiserad pragmatisk studie av effekten av gipsningsposition vid behandling av distal radiusfraktur”, utreda vilken gipsningsposition som är bäst vid icke-kirurgisk behandling av fraktur i strålbenets nedre del.